Ska Muslimer visa vänlighet till föräldrar?

Koran Svårighet

Koranen uppmanar troende men synnerlighet mänskligheten att vara vänlig mot föräldrar:

Säg: ‘Kom, Jag kan säga till er vad er Herre har lagt för åläggelse för er: att ni inte tjäna andra gudar sidan av Honom; att ni ska visa vänlighet mot era föräldrar; att ni inte skall döda era barn för att ni inte kan försörja dem (Vi förser er och dem); att ni inte skall begå svåra synder, antigen öppet eller i hemlighet; att ni inte skall döda - för att det är förbjuden av Gud - förutom för en rätt orsak. På detta sätt uppmanar Gud er att ni ska växa i visdomen. S. 6:151; jämför. 4:36

Er Herre har föreskrivit er till att dyrka ingen utom Honom, och till att ni ska visa vänlighet till era föräldrar. Om någondera eller båda av dem uppnår hög ålder i ditt hus visa dem inget tecken på otålighet och inte heller tillrättavisa dem; men prata med dem med vänliga ord. Behandla de med ödmjukhet och ömhet och säg: ’Herre var nådig mot dem. De ammade mig när jag var ett spädbarn.’ S. 17:23-24

Faktumet att budet att vara vänlig mot sina föräldrar är upprepande listad direkt efter de centra buden i Islam, att inte dyrka annan än Allah, ger en speciell tyngdpunkt på det och kan bara mena att detta bud ska tas väldigt seriös. Fortsättningsvis repeterar Koranen detta bud i olika sätt i flera olika verser:

(Vi föreskrev mannen till att visa vänlighet till sina föräldrar, för med mycket smärta bär hans moder honom, och han är inte avvänj före han är två år gammal. Vi sade: ’Tacka Mig och tacka dina föräldrar. Till mig skall alla saker returnera. Men om de tvingar er bredvid Mig gudar du inte känner så lyd dem inte. Till Mig skall du returnera, och Jag kommer att redovisa vad du har gjort.’) S. 31:14-15; jämför 29:8

Vi har föreskrivit mannen till att visa vänlighet mot sina föräldrar. Med mycket smärta bär hans moder honom och med mycket smärta frambringar hon honom till världen. Han är född och ammad i trettio månader. När han växer till manlighet och uppnår hans fyrtionde år, låt honom säga: ’Inspirera mig, Herre, till att tacka för dina förtjänster som du har skänkt mig och mina föräldrar och att göra goda handlingar som behagar Dig. Bevilja mig goda avkomlingar. Till Dig vänder jag och till Dig underkastar jag mig själv.’
Sådan är dessa från vilka Vi accepterar deras ädla handlingar och vilkas missgärningar Vi ska överse. Vi ska erkänna dem som bland Paradisets arvtagare: sant är löftet som har givits dem.
Men han som tillrättavisar sina föräldrar säger till dem: ’Vilken skam! Hotar ni mig med en återuppståndelse som generationer har förgått före mig?” - han, när han ber om Guds hjälp och säger: ’Ve över er! Ha tro. Guds löften är sanna,’ svarar: ’Detta är bara fabler från gamla tiden.’ – S. 46:15-17

Det intressanta om det här är att några av citaten ovan uttryckligen nämner faktumet att några föräldrar kommer att vara otroende som kommer även att försöka avråda deras barn från att följa Islam. Ändå måste Muslimer i alla fall vara vänliga mot deras föräldrar.

Ändå; de föregående instruktionerna kommer i direkt konflikt med följande verser som förbjuder Muslimer från älska och vara vän med otroende även om de råkar vara deras egna föräldrar:

Låt troende inte göra sig vänner med otrogna i företräde till de troende - han som gör detta har inget hoppas för från Gud - förutom i självförsvar. Gud förmanar er att frukta Honom: för till Honom skall ni alla returnera. S. 3:28

Troende, bli inte vän med era fäder eller era bröder om de väljer otro i företräde till tro. Syndare är de som gör sig vän med dem.
Säg: ’Om dina fäder, dina söner, dina bröder, dina fruar, dina stammar, egendomen du har erhållit, handelsvarorna som du fruktar inte kommer bli sålda, och hus som du älskar, är kärare för dig än Gud, Hans apostel och kämpa för Hans sak, vänta då tills Gud skall fullfölja Hans påbud. Gud vägleder inte illgärningsmän.’ S. 9:23-24

Det kommer inte att hjälpa att påstå att termen, att vara vän (auliya), i K. 3:28 och 9:23 faktiskt betyder beskyddare, dvs. att Muslimer inte ska söka skydd från otroende även om de är deras föräldrar sedan detta ord är använt i specifika kontexter för att beteckna vänskap:

Skåda! sannerligen på Guds vänner (auliya Allahi) finns det ingen fruktan, inte heller skall de sörja; S. 10:62 Y. Ali

Såvida inte Muslimer vill argumentera att även Allah vill att hans folk ska skydda honom, borde detta avsnitt göra det klart att auliya refererar till att ta någon som en vän.

Och som om det inte var nog att visa att den självklara meningen av K. 9:23 är att Muslimer ska inte ta deras otroende föräldrar som vänner, tar K. 58:22 det till ett steg ytterligare genom att säga att de sanna troende älskar inte deras föräldrar som förnekar Muhammed:

Du kommer inte att hitta något folk som tror på Gud och på Sista Dagen, älskar de som motsäger Gud och Hans Apostel, även fast de var deras fäder och deras söner eller deras bröder eller deras släkt. För sådana har Han skrivit Tro i deras hjärtan och styrkt dem med en ande från Sig själv. Och Han kommer att tillåta dem till Gården under Floderna som flödar för att bo där (för evigt). Gud kommer att vara nöjd med dem och de med Honom. De är Guds grupp. Sannerligen är det Guds grupp som kommer att få Lycka. Y. Ali

Med dessa punkter i huvudet är det väldigt svårt att se hur Muslimer ska kunna visa vänlighet till deras föräldrar när de inte kan ens vara vän eller älska dem! Trots allt, vad är detta för vänlighet som faktiskt förbjuder Muslimer från att ens älska, än mindre, att vara vän med deras föräldrar?

Notera att K. 58:22 säger att “För sådana har Han skrivit Tron i deras hjärtan” som innebär att Muslimer som inte älskar sina föräldrar är ”märket för en sann troende” vilket är sigillet att Allah har lagt tron i deras hjärtan! Detta menas att tron i Islam är resulterar att en troende mottar styrka och beslutsamhet att hata varje person som motsäger Muhammed även om det råkar vara den närmaste släktingen! Det förbjuder att älska dem, att ära dem, att bemöta dem med vänskap. Och Islamiska källor visar hur långt det kan gå i extrema fall:

De (berättarna) sade: Allahs Apostel skickade en trupp under al-Dahhak Ibn Sufyan Ibn ’Awf Ibn Abu Bakr al-Kilabi mot al-Qurara. Al-Asyad Ibn Salamah Ibn Qart sändes med dem. De möttes vid al-Zujj, Zujj av Lawah och bjöd in dem till Islam. De vägrade, så de attackerade dem och tvingade dem att fly. Sedan mötte al-Asyad sin fader Salamah som var på hans häst, i en damm i al-Zujj. Han bjöd in hans fader att omfamna Islam och lovade honom amnesti. Han (fadern) smädade honom och hans tro. Därför lamslog al-Asyad hans faders häst. När hans häst föll på dennes hov tillbakalutade Salamah på hans spjut i vattnet. Han (al-Asyad) höll honom tills en av dem (Muslimer) kom dit och dödade honom. Hans son dödade inte honom. (Ibn Sa’ad’s Kitab Al-Tabaqat Al-Kabir, Engelsk översättning av S. Moinul Haq, M.A., PH.D assisterad av H.K. Ghazanfar M.A. [Kitab Bhavan Exporters & Importers, 1784 Kalan Mahal, Daryaganj, New Delhi - 110 002 India], Volym 2, sid. 201)

Därför förstör Muhammeds religion relationen mellan Muslimska konvertit barn och deras icke Muslimska föräldrar.

I detta fall lägger sonen hans egen far i valet mellan att omfamna Islam nu eller dö. Han hindrar hans far från att fly. Sonen är direkt orsaken till att hans fader är dödad av hans Muslim kamrater.

Som jämförelse: Abu Talib, Muhammeds farbror, skyddade honom från hans Islam motståndare i Mecka. Abu Talib var hedning tills han dog. Han trodde inte på Muhammeds budskap, men han gav Muhammed friheten att tro olikt och även predika hans bud till hans folk. Muhammed och hans följare gjorde inte samma sak när de blev mäktiga men istället tvingade på dem dessa alternativ, Islam eller död, även till deras närmaste släktingar.

Helt klart var Abu Talib och hans “otro” mer ädel och mer civiliserad än Muhammed och hans följare.

Muslimska källor rapporterar ett annat fall då en Muslimsk son är villigt att döda hans icke Muslimska far:

Enligt Ibn Humayd- Salamah- Muhammad b. Ishaq- 'Asim b. 'Umar b. Qatadah: 'Abdallah b. 'Abdallah b. Ubayy b. Salul kom till Allahs Budbärare och sade: “Allahs Budbärare, jag har fått veta att du vill döda 'Abdallah b. Ubayy för vad som har blivit rapporterat till dig om honom. Om du ska göra det så befall mig att göra och jag kommer med hans huvud. Vid Allah, al-Khazraj vet att det inte kommer att finnas bland dem en man mer plikttrogen till hans fader än mig. Jag är rädd att du ska befalla någon annan att göra det och han skall döda honom; och min själ kommer inte att tillåta mig att se på mördaren av 'Abdallah b. Ubayy gå runt bland folket: Jag kommer att döda honom, döda en troende för att hämnas en otroende och därigenom gå in i [Helvetets] Elden.” Guds Budbärare sade, ”Nej, vi skall vara vänlig mot honom och tilltala honom med vänliga termer så länge som han stannar hos oss.” Följaktligen, efter denna dag närhelst han gjorde något förkastlig var det hans stammedlemmar som klandrade honom, tillrättavisade honom, kritiserade honom, och hotade honom. När ordet om hur de behandlade honom kom till Guds Budbärare sade han till ’Umar b. al-Khattab: ”Vad tror du om det, ’Umar? Vid Gud, hade jag dödat honom på den dagen du befallde mig att döda honom skulle framträdande män bli upprörda, om jag beordrar dem att döda honom, kommer de att göra det.” ’Umar sade: ”Nu vid Gud, jag vet att Guds Budbärares befallning har mer välsignelse i det än om jag hade befallt.” (The History of al-Tabari: The Victory of Islam, översatt av Michael Fishbein [State University of New York Press (SUNY), Albany 1997], Volym VIII (8), sid. 55)

Som en hängiven Muslim, ifrågasätter sonen inte Muhammeds rätt att befalla att hans fader ska bli dödad. Han verkar även tycka att det är förtjänstfull att följa den ordern. Han fruktar inte att dödandet av hans fader ska skicka honom till helvetet men endast att hämnas på mordet genom att döda mördaren skall göra det.

Båda fallen illustrerar K. 9:23 och 58:22. Just som de var beordrade, deras Muslimska tro och hängivenhet till Muhammed har kvävt i de den naturliga kärleken och lojaliteten till deras föräldrar.

Till summeringen av motsägningarna i Koranen angående behandlingen av otroende föräldrar:

Å ena sidan befaller Koranen alla Muslimer att visa vänskap till deras föräldrar även om de är otroende. (K. 17:23-24, 31:14-15, 29:8, etc.).
Å andra sidan befaller den att inte visa någon kärlek eller vänskap till dem som motsätter sig Muhammed även om de är deras föräldrar. (K. 9:23, 58:22).

Men det här är inte slutet på problemen i Koranen. Sura 58:22 leder till en annan motsägning, se artikeln, Kan En Vara en Troende på Gud och Motsäga Muhammed på Samma Gång?

Om inte angett så är alla citeringar från N. J. Dawoods version av Koranen.

Av Sam Shamoun och Jochen Katz
Översatt av Team Sverige, originalet kan hittas här.
Kontakta oss