Muhammed och Safiyyah

Muhammed föddes i Mecka år 570 e.Kr. och sägs ha blivit kallad till profet när han var 40 år gammal. Läs gärna den här artikeln (*), för att se vad islamiska källor säger om Muhammeds kallelse, vilken demonstrerar att det var Satan som inspirerade och kallade honom till profetskap. Muhammed spenderade omkring 12 år i Mecka efter sin kallelse, men fick inte mer än hundra anhängare. År 622 e.Kr. emigrerade han till Yatrib (blivande Medina) tillsammans med sina knappa anhängare. I Medina ökade dock antalet anhängare kontinuerligt.

Ibn Sa’d (död 845 e.Kr.), en av Islams tidigaste biografiskrivare, nämner i sitt verk – Kitab Al-Tabaqat Al-Kabir – att Muhammed låg bakom 74 krig under sin livstid i Medina samt att han personligen deltog i 9 av dessa, varav en var kriget i Khaybar:

”… Antalet ghazwahs som Allahs Apostel, må Allah välsigna honom, personligen anförde var tjugo-sju och (antalet) sariyyahs som han beordrade var fyrtio-sju. I nio ghazzahs deltog han i (faktisk) strid. De var:

(1) al-Badr al-qital, (2) Uhud, (3) al-Muraysi’, (4) al-Khandaq, (5) Qurayzah, (6) Khaybar, (7) Besegrandet av Mecka, (8) Hunayn och (9) al-Ta’if. Detta antal har varit den sammanstämmiga åsikten.” [vår översättning] (Ibn Sa’d, Kitab Al-Tabaqat al-Kabir, volym 2, sida 2)

Khaybar är namnet på en oas (belägen cirka 150 km norr om Medina) som huvudsakligen beboddes av judar under Muhammeds livstid. Judarna i Khaybar levde i synnerhet på sitt rika lantbruk och framstående hantverk, med vilka de förde handel. Khaybar var alltså en förmögen oas. Under året 628 e.Kr. beslutade Muhammed att invadera Khaybar och lägga beslag på deras rikedomar:

”Sedan (inträffade) Allahs Apostels ghazwah, må Allah välsigna honom, mot Khaybar under Jumada al-Ula [5:e månaden enligt islamisk kalender] under det sjunde året efter hans hijrah [migrationen år 622 e.Kr.]. Den ligger åtta barids (150 km) från al-Medina. De (berättarna) sa: Allahs Apostel, må Allah välsigna honom, beordrade sina Kompanjoner att förbereda sig för en ghazwah mot Khaybar. Han började mobilisera de som var omkring honom och som brukade kriga med honom. Sedan sa han: Ingen utan de som åtrår Jihad bör komma med oss… När [judarna i Khaybar] såg Allahs Apostel, må Allah välsigna honom, sa de: Muhammed och al-Khamis, de menade armén. Sedan vände de ryggen, och flydde mot sina fästningar. Allahs Apostel, må Allah välsigna honom, började säga: Allah är Stor, Khaybar är ödelagt… Sedan stred Allahs Apostel, må Allah välsigna honom, mot [judarna] som utfäste den mest möjliga intensiva striden. De dödade ett stort antal av hans Kompanjoner och även han dödade ett stort antal av dem. Han tog över fästningarna, en efter en annan. Där fanns flera välbeskyddade fästningar. En av dessa var [fästningen tillhörande] al-Natah, och andra var fästningen tillhörande al-Sa’b Ibn Mu’adh, fästningen tillhörande Na’im och fästningen tillhörande Qal’at al-Zubayr. I [Khaybars] andra delar fanns andra fästningar. Bland dessa fanns fästningen tillhörande al-Ubayyi, fästningen tillhörande al-Nizar och där fanns arméfästningar såsom al-Qumus, al-Watih och Sulalim vilka tillhörde Stammen Abi al-Huqayq. Han (Profeten) tog rikedomar tillhörande Abu al-Huqayqs familj som dem hade lagt in i kamel skinn, och gömt på en avskiljd plats. Allah ledde Sin Apostel till [rikedomen] och han tog den. Han dödade nittio-tre judiska män, bland andra Abu Zaynab al-Harith, Marhab, Usays, ’Yasir, ’Amir, Kinanah Ibn Abi al-Huqayq och hans bror. Vi nämner dessa på grund av deras höga positioner [bland judarna i Khaybar]. Profetens, må Allah välsigna honom, Kompanjoner som dödades i Khaybar, var… femton personer sammanlagt… Allahs Apostel, må Allah välsigna honom, gav order att krigsbytet skulle samlas in, och utvalde Farwah Ibn ’Amar al-Bayadi att ta ansvar över detta.” [vår översättning] (Ibn Sa’d, Kitab Al-Tabaqat al-Kabir, volym 2, sida 131-133)

Följande koraniska text refererar bland annat till invaderingen av Khaybar:

48:18-19
GUD SÅG med välbehag på de troende när de svor dig trohetsed under trädet; Han visste nämligen vad de [tänkte] i sitt innersta. Han lät deras sinnen fyllas av lugn och tillförsikt och lovade dem en snar seger som belöning med rikligt krigsbyte, som skulle tillfalla dem; Gud är Allsmäktig, Vis. (Mohammed Knut Bernström, Koranens budskap)

Här följer Bernströms inledande kommentar till kapitel 48 som sätter den förstmarkerade delen av texten i sitt sammanhang och klargör varför den ”uppenbarades”:

”MOT slutet av sjätte året efter hidjrah beslöt Profeten att göra den ”mindre vallfärden” (’umrah) till Mekka, åtföljd av sina anhängare. Trots att mer eller mindre permanent krigstillstånd rått under de förflutna sex åren mellan det muslimska samhället i Medina och den hedniska oligarkin i Mekka, förutsåg Profeten INGA FIENTLIGHETER vid detta tillfälle, eftersom hans avsikter var att nå Mekka under Dhu ’l-Qa’dah, en av de ”heliga månaderna”, då enligt gammal arabiska sed all krigsföring var förbjuden, framför allt i och omkring den heliga staden. Den skara som avtågade med Profeten mor Mekka var bortåt 1500 män, alla klädda i vallfärdsdräkt (ihram) och, bortsätt från svärden som bars i skida, obeväpnade.

Då mekkanerna fick veta att Profeten var i åtagande, beslöt de spärra vägen för pilgrimerna med vapen, helt i strid med arabiska sedvänja. En styrka på tvåhundra ryttare sändes ut för att genskjuta pilgrimståget, och tusentals kraftigt beväpnade män posterades runt Mekka. Profeten, som varken var hågad eller hade resurser för strid, tog av åt väster och slog läger på slätten Al-Hudaybiyyah, där han och hans följeslagare stannade under de följande dagarna. Förhandlingar kom snart till stånd och efter preliminära diskussioner mellan båda sidor sände Profeten ’Uthman ibn ’Affan (från en av de förnämsta klanerna i Mekka) som sin representant till motsidan. Kort efter hans ankomst till Mekka nåddes muslimerna av ryktet att han hade mördats. Profeten, som fruktade ett förrädiskt anfall av mekkanerna, samlade sina följeslagare under ett vilt acaciaträd och tog där under obeskrivlig entusiasm emot trohetseden från var och en av dem: att de skulle hålla stånd och kämpa intill döden. Efter uppenbarelsen av vers 18 i denna sura blev denna ”ed under trädet” känd i historien under namnet Bay’at ar Ridwan (”Eden [som Gud såg] med välbehag”). När ryktet om ’Uthmans död efter några dagar visade sig vara falskt och han själv återkom till Hudaybiyyah, blev det snart klart att mekkanerna var beredda till vapenvila. En text sattes upp SOM BL.A. FÖRESKREV att alla krigshandlingar mellan Mekka och Medina skulle inställas under en tid av tio år. Vapenvilan i Hudaybiyyah skulle visa sig vara av största betydelse för Islams framtid. För första gången upprättades fredliga kontakter mellan Mekka och Medina. De mekkanare som haft tillfälle att besöka muslimernas läger i Hudaybiyyah, återvände kraftigt påverkade av den anda och den enighet som rådde bland Muhammads anhängare, och många av de började vackla i sin fientliga inställning till den av honom förkunnade tron. Så snart det eviga krigandet upphörde och folk från båda sidor kunde mötas fritt, kom nya adepter och SLÖT UPP KRING PROFETEN, först i tiotal, sedan i hundratal och slutligen i tusental, med bl.a. den följden att när det hedniska Quraysh efter TVÅ ÅR BRÖT VAPENVILAN, kunde Profeten inta Mekka nästan utan motstånd. Sålunda blev föredraget i Hudaybiyyah inledningen till Islams moraliska och politiska seger över hela den Arabiska halvön. Alla källor är enade om att dessa suran, knuten till denna seger, uppenbarades under Profetens återmarsch till Medina.” (Mohammad Knut Bernström, Koranens budskap: Tolkning från arabiskan av Mohammad Knut Bernström med kommentarer och noter, sida 892-893)

Bernström förmedlar att den förstmarkerade delen av 48:18-19 handlar omfredsavtalet som ägde rum i Hudaybiyyah mellan muslimerna och meckanerna. Detta skedde mot slutet av sjätte året efter Muhammeds migration (året 622 e.Kr.) i samband med att Muhammed och hans följare ville utföra den ”mindre vallfärden” till Mecka. Bernström smugglar dock in påståenden i sin text som är falska.

För det första stämmer det inte att Muhammed hade i avsikt att, vid detta tillfälle, uträtta vallfärden utan några som helst fientligheter. Muhammed hade intentioner att strida och därmed invadera Mecka, vilket hans följare var beredda på, om han inte fick uträtta vallfärden. Muhammed förstod dock så småningom att detta inte var ett smart drag, bland annat för att han insåg att han saknade resurserna som behövdes för att bemöta meckanerna.

För det andra stämmer det inte att det var meckanerna som bröt vapenvilan. Faktum är att det var Muhammed som bröt den genom att bryta fredsavtalet och därtill genom att invadera Mecka utan meckanernas vetskap (liksom han invaderade Khaybar utan judarnas vetskap). Notera att Bernström erkänner att många från Mecka slöt sig till Muhammed och blev hans efterföljare efter fredsavtalet, men vad Bernström inte låter läsaren veta är att fredsavtalet förbjud meckaner att ansluta sig till muslimerna. Läs gärna den här artikeln (*) för en närmare diskussion. Det var alltså Muhammed som bröt fredsavtalet och därmed vapenvilan när han invaderade Mecka.

För det tredje berättar inte Bernström, i hans inledande kommentar, att muslimerna blev förargade över att Muhammed accepterade fredsavtalet; inte heller berättar Bernström att den nästmarkerade delen i 48:18-19 som säger att Allah lovade muslimerna,

”… en snar seger som belöning med rikligt krigsbyte, som skulle tillfalla dem…”,

handlade om att Muhammed skulle invadera Khaybar, lägga beslag på judarnas rikedomar och dela ut de till muslimerna för att delvis göra muslimerna nöjda men också för att kuva judarna. Detta erkänner i varje fall de traditionella utläggarna såsom Ibn Abbas och Al-Jalalyn:

”Allah nämnde sedan Sin glädje över dem som svor trohet till eden [som Allah såg] med Välbehag, sägande: (Allah var mycket nöjd över de troende när de svor dig trohet under trädet) när de svor dig trohet vid al-Hudaybiyyah under acaciaträdet; de var cirka 1500 män som svor trohet till att stödja och försvara Profeten och att stanna kvar i striden, om så behövs, till döden, (och han visste vad som fanns i deras hjärtan) ärlighet och lojalitet, (och Han) Allah som är Upphöjd (sände ner fred av reassurans) sinneslugn (över dem) och avlägsnade svärmeri från dem, (och belönade dem) efter detta (med en snar seger) ERÖVRINGEN AV KHAYBAR, kort efter det; (Och mycket byte som de kommer att fånga) BYTET I KHAYBAR. (Allah är Allsmäktig) i vedergällning av Sina fiender, (Vis) i att ge hjälp, erövring och byte till Profeten (fvöh) och hans följeslagare.” [vår översättning] (Ibn Abbas utläggning av 48:18-19, finns att läsa online: *; *)

”Sannerligen, Gud var nöjd med de troende när de lovade dig trohet, vid al-Hudaybiyyah, under trädet, det var en acacia – de [dessa troende] var 1300 eller mer; han tog en trohetsed från de att de skulle kämpa mot Quraysh och inte [försöka] fly från döden. Och Han, Gud, visste vad som fanns i deras hjärtan, om uppriktighet och lojalitet, så han skickade ner fridens Ande över de, och belönade de med en snar seger, vilket var ERÖVRINGEN AV KHAYBAR som följde efter deras avfärd från al-Hudaybiyyah, och mycket krigsbyte som de kommer att fånga, FRÅN KHAYBAR, och Gud är Allsmäktig, Vis, det vill säga, Han är besitter alltid dessa attribut.” [vår översättning] (Al-Jalalyns utläggning av 48:18-19, finns att läsa online: *; *)

Ismail Ibn Kathir (död 1373 e.Kr.), den eminenta koranexegeten och biografiskrivaren, förmedlar att Muhammed invaderade Khaybar 20 dagar efter fredsavtalet i Hudaybiyyah:

”Shu’ba berättade, från al-Hakim, som citerade ’Abd al-Rahman b. Abu Layla som hade sagt att orden, ”och Han belönade dem med en snar seger” (sura al-fatiha; XLVIII, v.18), refererar till Khaybar.

Musa b. ’Uqba berättade, ”När Guds Budbärare (SAAS) återvände (till Medina) från al-Hudaybiyyah, stannade han ungefär 20 dagar och marscherade sedan mot Khaybar; detta var vad Gud hade lovat honom.”” [vår översättning] (Ibn Kathir, The Life of the Prophet Muhammad, Volym III, sida 245)

Muhammed och hans gud beslutade alltså att attackera och invadera judarna i Khaybar cirka 20 dagar efter fredsavtalet i Hudaybiyyah. Notera att detta var ett ytterst lämpligt tillfälle för Muhammed att attackera judarna med tanke på att han hade säkrat en vapenvila med meckanerna och behövde inte frukta att de skulle attackera honom. De muslimer som hade blivit förargade över fredsavtalet med meckanerna lovades en snar seger, ett stort krigsbyte från Khaybar, vilket uppmuntrade dem. Med detta i minne, går vi över till den centrala delen i artikeln, nämligen Muhammed och Safiyyah.

Islamiska källor säger att Safiyyah var en judinna, dotter till Huyayyi bin Akhtab, och gift med Kinanah bin al-Rabi’ bin Abi al-Huqayq. Båda tillhörde samma ursprungliga stam, nämligen Banu al-Nadir, och var kusiner. Muhammed hade sedan tidigare haft en konflikt med Banu al-Nadir, som bodde i Medina, vilket utvecklades och resulterade i att han krigade mot de och tvingade ut de från Medina. Ibn Kathir skriver:

”När Guds Budbärare (SAAS) hade tvingat judarna av Banu al-Nadir att lämna Medina, såsom vi skildrat ovan, gick de flesta av de till Khaybar. Deras antal inkluderar Huyayy b. Akthtub och Banu Abu al-Huqayq, vilka var rika och ansedda personer bland deras folk. Safiyya var vid denna tidpunkt ett barn, som ännu inte hade nått puberteten. Därefter, när hon var redo för giftermål, arrangerades [giftermålet] med hennes kusin [Kinanah bin al-Rabi’]. När hon blev ledd till honom efter bröllopet, hade han samlag med henne. Deras liv som gifta fortsatte för en tid…” [vår översättning] (Ibn Kathir, The Life of the Prophet Muhammad, Volym III, sida 245)

Vi har redan stött på Kinanah, i den andra citerade traditionen från Ibn Sa’ds verk, ovan. Där läste vi att Muhammed dödade 93 judar i samband med invaderingen av Khaybar, inklusive Kinanah som hade en ansedd status i Khaybar. Tradition från Ibn Sa’d sa även att Muhammed tog beslag på rikedomar som den rika stammen al-Huqayq hade gömt. Låt oss läsa stycket som nämner detta igen:

”Han (Profeten) tog rikedomar tillhörande Abu al-Huqayqs familj som dem hade lagt in i kamel skinn, och gömt på en avskiljd plats. Allah ledde Sin Apostel till [rikedomen] och han tog den. Han dödade nittio-tre judiska män, bland andra Abu Zaynab al-Harith, Marhab, Usays, ’Yasir, ’Amir, Kinanah Ibn Abi al-Huqayq och hans bror. Vi nämner dessa på grund av deras höga positioner [bland judarna i Khaybar]. Profetens, må Allah välsigna honom, Kompanjoner som dödades i Khaybar, var… femton personer sammanlagt… Allahs Apostel, må Allah välsigna honom, gav order att krigsbytet skulle samlas in, och utvalde Farwah Ibn ’Amar al-Bayadi att ta ansvar över detta.” [vår översättning] (Ibn Sa’d, Kitab Al-Tabaqat al-Kabir, volym 2, sida 133)

Den första muslimska biografiskrivaren, Ibn Ishaq (död 767 e.Kr.), låter oss veta att det var Kinanah som hade ansvaret över Banu al-Nadirs rikedomar och förmedlar en detaljerad skildring vad gäller mordet på Kinanah:

”Kinana b. al-Rabi, SOM HADE ANSVARET ÖVER SKATTEN SOM TILLHÖRDE BANU NADIR, fördes till aposteln som frågade honom om den. Han förnekade att han visste var den var. En judisk man kom (T. fördes) till aposteln och sa att han hade sett Kinana gå runt en ödelagd plats varje morgon. När aposteln sa till Kinana, ’Vet du att jag kommer att döda dig om vi upptäcker att du har skatten?’ sa han, ’Ja’. Aposteln gav order om att gräva i den ödelagda platsen och en del av skatten hittades. När han frågade honom om resten vägrade han att ta fram den, så aposteln beordrade al-Zubayr Al-Awwam, ’TORTERA HONOM TILLS DU FRAMTVINGAR VAD HAN HAR.’ SÅ HAN ELDADE FLINA OCH STÅL PÅ HANS BRÖST TILLS HAN NÄSTAN DOG. Därefter överlämnade aposteln honom till Muhammad b. Maslama som hög av honom huvudet, som hämnd för sin bror Mahmud.” [vår översättning] (Ibn Ishaq, The Life of Muhammad: A translation of Ibn Ishaq’s Sirat Rasul Allah with introduction and notes by A. Guillaume, sida 515)

Notera hur Kinanah torteras innan hans huvud åker av! Hur kan muslimer fortfarande hävda att Islam och Muhammed förespråkade barmhärtighet? Detta påminner mig om följande tradition:

”Berättad av Anas bin Malik: En grupp på åtta män från stammen ’Ukil kom till Profeten och fann att klimatet i Medina var olämpligt för dem. Så, de sa, "O Allahs Apostel! Ge oss lite mjölk." Allahs Apostel sa, "Jag rekommenderar att ni går till kamelflocken." Så de gick och drack kamelernas urin och mjölk (som läkemedel) tills de blev friska och feta. Sedan dödade de herden och drev bort kamelerna, och de blev otroende efter att de varit muslimer. När Profeten informerades om detta av en man som skrek efter hjälp, skickade han några män efter dem, och de fördes till honom innan solen hade rest sig högt, och han lät skära av deras händer och fötter. Sedan frågade han efter SPIKAR SOM ELDADES OCH LÄT STICKA DE ÖVER DERAS ÖGON, och de lämnades kvar i Harra (dvs. stenig mark i Medina). De bad om vatten, och ingen försåg dem med vatten tills de dog…” [vår överästtning] (Sahih al-Bukhari, Volym 4, Bok 52, Nummer 261)

Det är en sak att Muhammed beordrar att dessa män skulle straffas med döden, men en annan sak att låta skära av deras händer och fötter, sticka uppeldade spikar över deras ögon och lämna de att dö i hettan utan vatten!

Vi går vidare. Muhammed dödade alltså inte bara 93 judar från Khaybar, som delvis var Safiyyahs släkt, utan även hennes man. Kommande traditioner kommer dessutom att visa att Muhammed dödade Safiyyahs far. Därefter förslavades Safiyyah, liksom andra judiska kvinnor och barn. En muslim vid namn Dihya al-Kalbi, som var en av Muhammeds kompanjoner, tog Safiyyah i besittning för att antingen utnyttja henne sexuellt (med tanke på att Koranen tillåter sexslaver, vilket vi demonstrerar i den här artikeln (*) eller gör att påtvinga ett äktenskap. Men när Muhammed fick höra om hennes skönhet, och bevittnade den, så köpte han henne ifrån Dihya al-Kalbi och därtill gav han Dihya al-Kalbi Safiyyahs två kusiner! Muhammed köper Safiyyah och behandlar hennes kusiner som handelsobjekt! Strax därefter lägrade Muhammed henne och påtvingade ett äktenskap, hennes hemgift blev hennes frikännande från slaveritillståndet.

Börja med att läsa vad Ibn Sa’d skriver:

”Sulayman Ibn Harb informerade oss: Hammas Ibn Zayd informerade oss under Thabits auktoritet, han under Anas auktoritet; han sa: Safiyyah Bint Huyayyi var bland slavarna. Hon hamnade i Dihyah al-Kalbis lott. Sedan passerades hon vidare till Profeten, må Allah välsigna honom. Han frikände henne och gifte sig med henne och gav henne frihet vilket var hennes hemgift. Hammad sa: ’Abd sl’Aziz sa till Thabit: O Abu Muhammad! Frågade du Anas vad han gav henne som hemgift? Han sa: Han gav henne själen (frihet) vilket var hennes hemgift. Han (Hammad) sa: Thabit rörde sitt huvud på ett sätt som bekräftade detta.” [vår översättning] (Ibn Sa’d, Kitab Al-Tabaqat al-Kabir, volym 2, sida 146)

Ibn Kathir skriver:

”Abu Da’ud berättade att Muhammad b. Khallad al-Bahili berättade för honom, citerande Bahz b. Asad, citerande Hammad b. Salama, citerande Thabit, från Anas, som sa, ’En skön slavarinna hamnade i Dihyas lott, men Guds Budbärare (SAAS) KÖPTE HENNE FÖR ETT PRIS AV SJU DJURHUVUDEN. Han gav henne sedan över till Umm Salama för att förbereda henne.’” [vår översättning] (Ibn Kathir, The Life of the Prophet Muhammad, Volym III, sida 266)

Ibn Ishaq skriver:

”Aposteln tog egendomen [i Khaybar] bit för bit och erövrade fästningarna en efter en när han kom till dem. Den första att falla var fästningen Na’im; där dödades Mahmud b. Maslama av en kvarnsten som kastades på honom från [fästningen]; sedan al-Qamus fästning som tillhörde B. Abu’l-Huqayq. Aposteln tog fångar från dessa [fästningar] bland vilka var Safiya d. Huyayy b. Akhtab som hade varit gift med Kinana b. al-Rabi’ b. Abu’l-Huqayq, och två av hennes kusiner. Aposteln valde Safiya själv.

Dihya b. Khalifa al-Kalbi hade bett aposteln om Safiya, och när [Muhammed] valde henne för sig själv HAV HAN [DIHYA AL-KALBI] HENNES TVÅ KUSINER. Kvinnorna i Khaybar delades ut bland muslimerna…” [vår översättning] (Ibn Ishaq, The Life of Muhammad: A translation of Ibn Ishaq’s Sirat Rasul Allah with introduction and notes by A. Guillaume, sida 511)

Muhammad ibn Ismail al-Bukhari (död 870 e.Kr.) återger många traditioner som handlar om invaderingen av Khaybar och Safiyyah:

”Berättad av 'Abdul 'Aziz: Anas sa… Vi besegrade Khaibar, tog fångar, och krigsbytet samlades. Dihya kom och sa, 'O Allahs Profet! Ge mig en slavarinna från fångarna'. Profeten sa, 'Gå och ta vilken slavarinna du önskar.' Han tog Safiya bint Huyai. En man kom till Profeten och sa, 'O Allahs Apostel! Du gav Safiya bint Huyai till Dihya och hon är den främsta härskarinnan av stammarna Quraiza och An-Nadir och hon passar ingen utom dig.' Så Profeten sa, 'Ta hit honom med henne.' Så Dihya kom med henne och när Profeten såg henne, sa han till Dihya, 'ta vilken slav du önskar från fångarna utan henne.' Anas la till: Profeten frigav henne och gifte sig med henne."…” [vår översättning] (Sahih al-Bukhari, Volym 1, Bok 8, Nummer 367)

”Berättad av Anas bin Malik: Allahs Apostel (fvöh) uträttade Fajr bönen medan det fortfarande var mörkt, sedan red han och sa, 'Allah Akbar! Khaibar är förintat…' Folket kom ut på gatorna sägande, "Muhammed och hans armé." Allahs Apostel besegrade dem med våld och deras krigare dödats; barn och kvinnor togs som fångar. Safiya togs av Dihya Al-Kalbi och sen kom hon att tillhörda Allahs Apostel som gifte sig med henne och hennes [hemgift] var hennes frigivande.” [vår översättning] (Sahih al-Bukhari, Volym 2, Bok 14, Nummer 68)

”Berättad av Anas bin Malik: Vi anlände till Khaibar, och när Allah hjälpte Sin Apostel att öppna fästningen nämndes Safiya bint Huyai Bin Akhtaqs skönhet, vars man hade dödats när hon var en brud, för Allahs Apostel. Profeten valde henne för sig själv, och han färdades med henne, och när vi kom till en plats som kallades Sidd-as-Sahba, blev Safiya ren från sin menstruation och sedan gifte sig Allahs Apostel med henne. Hais (dvs. en arabisk maträtt) tillreddes på en liten läder matta. Då sa Profeten till mig, "Bjud folket omkring dig." Det var Profetens och Safiyas festmåltid. Sedan fortsatte vi mot Medina…” [vår översättning] (Sahih al-Bukhari, Volym 5, Bok 59, Nummer 522)

”Berättad av Anas: Bland fångarna var Safiya. Hon gavs först till Dihya Al-Kalbi och sen till Profeten.” [vår översättning] (Sahih al-Bukhari, Volym 3, Bok 34, Nummer 431)

”Berättad av Anas bin Malik: Profeten kom till Khaibar och när Allah gjorde honom segerrik och han erövrade staden genom att bryta fiendens försvar, nämndes Safiya bint Huyai bin Akhtabs skönhet för honom och hennes make hade dödats när hon var en brud. Allahs apostel valde henne för sig själv och han färdades med hennes sällskap tills han nådde Sadd-ar-Rawha’ där hennes menstruation var över och han gifte sig med henne.” [vår översättning] (Sahih al-Bukhari, Volym 3, Bok 34, Nummer 437)

”Berättad av Anas: Profeten uträttade Fajr bönen nära Khaibar då det fortfarande var mörkt och sa sedan, "Allahu Akbar! Khaibar är förstörs…" Sedan kom invånarna i Khaibar ut springande på vägarna. Profeten lät döda deras soldater, tillfångatog deras avkomma och kvinnor. Safiya var bland fångarna. Hon föll först i Dihya Al-Kalbis andel med kom senare att tillhöra Profeten. Profeten lät hennes frigivande vara hennes 'Hemgift'.” [vår översättning] (Sahih al-Bukhari, Volym 5, Bok 59, Nummer 512)

”Anas bin Malik sa, "Profeten tog Safiya som fånge. Han frikände henne och gifte sig med henne." Thabit frågade Anas, "Vad gav han henne som Mahr (dvs. äktenskaps gåva)?" Anas svarade, "Hennes Mahr var henne själv, för att han frikände henne."” [vår översättning] (Sahih al-Bukhari, Volym 5, Bok 59, Nummer 513)

”Berättad av Anas bin Malik: Profeten stannade hos Safiya bint Huyai i tre dagar under Khaibar där han fullbordade sitt äktenskap med henne. Safiya var bland dem som fick order att använda slöja.” [vår översättning] (Sahih al-Bukhari, Volym 5, Bok 59, Nummer 523)

Den sistnämnda traditionen gör gällande att Muhammed ”fullbordade sitt äktenskap” (dvs. hade samlag) med Safiyyah under tre dagar medan han var på genomresa i Khaybar. Han lät henne bära slöja vilket demonstrerar att hon blev hans fru. Frågan är om muslimer verkligen tror, och vill att vi ska tro, att Safiyyah frivilligt valde att ha samlag och gifta sig med mannen som precis hade låtit döda hennes folk, far och man? Vilken kvinna skulle frivilligt vilja ha samla och gifta sig med den man som precis låtit döda hennes folk, far och man? Vad tror läsaren skulle ha hänt med Safiyyah om hon vägrade att ha samlag och gifta sig med Muhammed? Hade hon något val? Det visar sig väldigt tydligt, för oss i alla fall, att Muhammed påtvingade äktenskapet med Safiyyah och hade samlag med henne utan hennes tillåtelse. Därför menar vi att Muhammed våldtog Safiyyah.

Ibn Ishaq rapporterar en tradition som avslöjar en detalj om vad som hände under den första natten som Muhammed spenderade med Safiyyah:

”När aposteln gifte sig med Safiya i Khaybar eller på vägen [till Medina] – hon hade blivit förskönad och kammad av Umm Sulaym d. Milhan, som var Anas b. Maliks mor, och befann sig i gott skick för aposteln – tillbringade aposteln natten med henne i ett av hans tält. Abu Ayyub, Khalid b. Zayd, som var B. Al-Najjars bror spenderade natten RUSTAD MED SVÄRD, VAKTADE APOSTELN OCH GICK RUNT TÄLTET tills aposteln såg honom på morgonen och frågade vad han menade med sitt handlande. Han svarade, ’Jag var rädd över dig med denna kvinna FÖR ATT DU HAR DÖDAT HENNES FAR, HENNES MAN OCH HENNES FOLK, och tills nyligen var hon i otro, så jag var rädd för dig för hennes skull.’ De påstår att aposteln sa ’O Gud, bevara Abu Ayyub såsom han spenderade natten för att bevara mig.’” [vår översättning] (Ibn Ishaq, The Life of Muhammad: A translation of Ibn Ishaq’s Sirat Rasul Allah with introduction and notes by A. Guillaume, sida 516-517)

Abu Ayyub vaktade tältet, i vilken Muhammed lägrade Safiyyah, för att han fruktade att Safiyyah kanske skulle hämnas på den man som hade dödat hennes folk, far och man! Denna tradition återges även av den kända muslimska koranexegeten och historikern Muhammad ibn Jarir al-Tabari (död 923 e.Kr.):

”Ibn ’Umar [al-Waqidi] – Kathir b. Zayd – al-Walid b. Rabah – Abu Hurayrah: Medan Profeten låg med Safiyyah övernattade Abu Ayyub utanför hans dörr. När han såg Profeten på morgonen sa han, "Gud är den Största." Han hade ett svärd med honom; han sa till Profeten, "O Guds Budbärare, den här unga kvinnan hade nyss varit gift, och du dödade hennes far, hennes bror och hennes man, så jag litade inte på henne (för att inte skada) dig." Profeten skrattade och sa "Bra".” [vår översättning] (Al-Tabari, The History of al-Tabari: Biographies of the Prophet’s Companions and Their Successors, översättning av Ella Landau-Tasseron, volym 39, sida 185)

Al-Tabari återger även en tradition som säger att Safiyyah var 17 år gammal när Muhammed våldtog henne:

”Enligt Muhammad b. Musa – ’Umarah b. al-Muhajir – Aminah bt. Abi Qays al-Ghifariyyah: Jag var en av de kvinnor som ledde Safiyyah som brud till Profeten. Jag hörde henne säga: Jag var inte ens sjutton, eller jag var bara sjutton, den natten jag gick in i Profetens [rum].” [vår översättning] (Al-Tabari, The History of al-Tabari: Biographies of the Prophet’s Companions and Their Successors, översättning av Ella Landau-Tasseron, volym 39, sida 185)

Efter många års studier undrar man verkligen vart gränsen för Muhammeds omoraliska liv går och hur mycket mer än detta krävs för att muslimer ska inse att Muhammed är en falsk profet som kom klädd som ett får fastän han i sitt inre var en varg:

”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Ett träd som inte bär godfrukt blir nerhugget och kastat i elden. Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt.” (Matteusevangeliet 7:15-20, Folkbibeln)

Och:

Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen. (1 Johannesbrevet 4:1, Folkbibeln)

Vi kan slutligen nämna att Muhammad lät judarna att fortsätta leva i Khaybar, dock i ett förtryckt tillstånd, givet att de kontinuerligt gav honom hälften av det som de producerade. Det var först under ’Umar Ibn al-Khattabs kalifat som judarna tvingades gå i exil:

”Berättad av Ibn Umar: Umar utvisade judarna och kristna från Hijaz. När Allahs Apostel hade erövrat Khaibar, ville han driva ut judarna för att dess mark blev Allahs, Hans Apostels, och muslimernas ägodel. Allahs Apostel avsåg att utvisa judarna men de bad honom att tillåtas att stanna där under villkoret att de skulle uträtta arbete och erhålla hälften av frukterna. Allahs Apostel sa till dem, "Vi kommer att låta er stanna under detta villkor, så länge vi vill." Så, de (dvs. judar) fortsatte att leva i [Khaybar] ända tills ’Umar tvingade de att gå mot Taima’ och Ariha’.” [vår översättning] (Sahih al-Bukhari, Volym 3, Bok 39, Nummer 531; se även: Sahih Bukhari, Volym 3, Book 50, Nummer 890, Sahih Bukhari, Volym 4, Book 53, Nummer 380, Sahih Muslim, Bok 10, Nummer 3763, Sunan Abu Dawud, Book 19, Nummer 3001, Malik Muwatta, Bok 45, Nummer 45.5.18 och Malik Muwatta, Bok 45, Nummer 45.5.19)

Team Sverige,
Kontakta oss